Sida:En saga om en saga 1917.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Det föll henne in, att hon borde be söta far, att han skulle sätta ut dag för resan. Men tänk, att hon drog sig för det! Kände väl på sig, att söta far var ledsen åt att mista henne i hela sex veckor, och att han ville uppskjuta i det längsta. Hon gick och ställde upp villkor för sig själv: om det var mycket gräs på södra gärdet, så att söta far blev riktigt nöjd, då skulle hon ta mod till sig och tala om resan.

»Verkeligen såg det inte ut, som om hon snart skulle få fara, för när de kom fram till södra gärdet, var det en orimligt vacker skörd. Fröken Snövit märkte genast, att söta far var belåten, för han började skämta med Långe-Bengt, som är den största karl i socknen, och säga, att han fick lov att växa litet till. Han var inte större, än att gräset stod över honom.

»Långe-Bengt var inte sen att svara söta far. Han sa, att om pastorn skulle hålla på att sköta sin jord såsom nu, så skulle han snart inte få någon, som ville slå gräset åt honom. Det var ett elände att ta sig fram genom en så'n här vall. Och de två Vetterpojkarna höll med Långe-Bengt och försäkrade, att hellre ville de kämpa med alla västgötar på Broby marknad än att slå ett så'nt gräs ett annat år.

»På detta var söta far tvungen att ge ett lika artigt svar, och de stod alla tysta runt omkring honom och väntade. Ack, jag tror, att fröken Snövit alltid ska minnas söta far just sådan, som han stod där glad och vänlig mitt ibland sitt