folk och låtsades, att han funderade på svaret, för att det skulle göra så mycket bättre effekt, då det kom.
»Men ser man på! De fick aldrig höra söta fars svar, för nu hände något oförmodat, som vände tankarna åt annat håll.
»Vad kunde det väl vara, som kom emot dem genom det höga gräset? Vad kunde det vara, som inte gick, utan tumlade, och som inte teg ett ögonblick, utan hela tiden skrek och talade högt för sig själv?
»Jag får säga, att fröken Snövit aldrig hade varit med om något så upprörande. Ack, att se en kvinnfolksmänniska så illa tilltygad! Kläderna hängde våta och leriga omkring henne. Håret hade glidit undan kammen och föll i stripor neråt ryggen. Men allra mest förfärligt var det, att hon var blodig både i ansiktet och på händerna.
»Långe-Bengt och Vetterpojkarna vände sig bort och spottade tre gånger, som hade de mött ett troll, och det var visst inte långt ifrån, att söta far hade gjort sammaledes.
»Men i detsamma tyckte sig fröken Snövit känna igen den som kom, och hon skyndade sig att viska till söta far, att detta måste vara jungfrun, som skötte hushållet åt grevinnan på Borg.
»Söta far gav henne rätt i detta och gick fram till jungfrun och frågade vad som hade hänt, eftersom hon kom gående åt hans håll så tidigt på dagen. Och då var hon så konfys, att hon inte kände igen honom. Hon bara ropade, att hon inte
