jag säga? Jo, att det var väl för grevinnan, att hon inte råkade ut för fröken Snövit den dagen. Hon hade velat fråga henne om hon inte skämdes. Den här jungfrun — ja, vad ska jag nu kalla henne?»
»Du kan ju kalla henne Vabitz,» föreslog prostinnan.
»Jo, denna jungfru Vabitz var ju en så välrenommerad och utmärkt person, grevinnan borde ha vetat bättre än att skrämma henne rent från vettet.
»Men se nu, att redan samma dag lyckades fröken Snövit tänka ut något, som gjorde henne mycket nöjd. Hon skulle be jungfru Vabitz, att hon stannade i prästgården och skötte hushållet åt söta far, medan mormor och hon for bort på badresan. Om det kunde ordnas så, då visste hon, att allt skulle gå lika bra och ordentligt, som om hon själv vore hemma.»
»Men kära hjärtandes,» sa fostersystern, »var det du? Jag menar: var det fröken Snövit?»
»Ja visst, det var hon själv och ingen annan, och hon var så glad, att hon hade gjort ett så gott påhitt. Hon frågade genast jungfrun om hon ville stanna hos dem, och jungfrun krusade inte, utan svarade, att hon skulle göra henne den tjänsten att stanna. Men hon ville säga ifrån med detsamma, att om hon fick plats på ett herrskapsställe, flyttade hon genast. Hon var en fattig människa, och hon måste i första rummet tänka på sig själv.
