»Men den, som var svår att övertala, det var söta far. Skulle han ha jungfrun gående där i hela sex veckor och vara tvungen att sitta till bords med henne?
»Du kan inte tänka dig hur svårt det var hela tiden, innan fröken Snövit och hennes mormor kom åstad. Det ville rakt inte gå ihop med söta far och jungfru Vabitz. Söta far ville ju gyckla och retas med alla människor, men jungfrun var sträng och allvarlig och tänkte bara på att bevara sin värdighet.
»Som oftast lyckades fröken Snövit ställa det så, att de inte råkades annat än vid måltiderna, men inte förr hade söta far satt sig till bords, än han började tala om sådant, som han visste skulle stöta jungfrun. Allra roligast tyckte han det var att tala med henne om kärlek och giftermål.
»Han var så glad, sa han, att han hade fått jungfrun i huset, för nu kunde hon ge honom ett gott råd. Han hade länge tänkt på att gifta om sig. Vad skulle hon säga om grevinnan på Borg?
»Men knappt hade söta far sagt detta, förrän jungfrun blev stel av förskräckelse. Hon lade ner kniv och gaffel på tallriken och satte sig att molstirra på honom.»
Fostersystern började småskratta. »Tänk, vad han skulle ha haft roligt!» sa hon.
»Ja, det var klart, att söta far kom riktigt i tagena. Det var inte alla dar han råkade någon, som inte förstod, då han skämtade. Nu
