Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Jag tänker allt, att hon stannade,» sa fostersystern.

»Ja, hon stannade, och det var fröken Snövit obeskrivligt glad åt. Jungfrun till och med började att ta del i hushållet. Hon ville inte gå hos dem och göra ingenting. Var det likt, det?

»Det var naturligt, att en sådan som jungfrun inte nöjde sig med att laga vanlig simpel husmanskost, utan hon anrättade på det fransyska viset, som det skulle vara i grevehus. Och söta far, som i flera år hade varit informator i förnäma familjer, levde om sin ungdom, när han fick smaka färser och pastejer och starka såser. Det var då visst, att det inte skulle gå någon nöd på honom, medan fröken Snövit var borta. Det var också lugnande att märka, att söta far inte skämtade så bittert med jungfrun, när hon hade lagat en riktigt god rätt.

»Än mer nöjsamt var det, att söta far och jungfrun båda hade detta stora intresset för trädgårdsodling. Söta far kunde få tala hur länge han ville om arkiater Linné och Hammarby och Botaniska trädgården i Uppsala, utan att jungfrun nånsin tröttnade att höra på honom.

»Ack, det var visst trädgårdsskötseln, som försonade söta far med tanken att ha jungfrun kvar. Eljest hade det säkert aldrig gått. Fröken Snövit hade den att tacka för att hon kunde vara vid riktigt gott mod, när hon for. Hon nästan hoppades, att jungfru Vabitz och söta far skulle härda ut med varandra, ända tills hon kom hem.