»Men verkeligen hon ändå var fullt lugn, så länge hon var borta, utan hennes tankar var hemma hos söta far alla dagar och undrade om han retades med stackars Vabitz.
»När fröken Snövit hade varit vid brunnen i två veckor, kom från söta far ett obegripligt lustigt brev, som från början till slut handlade om hur han och jungfrun hade det. En kväll hade söta far fått besök av löjtnant Kristian Bergh och patron Julius, och de hade både spelat kort och sjungit Bellman. Nästa dag hade jungfrun inte velat tala med honom, och hela den veckan hade han till middagarna fått palt med fläsk eller morötter med sill. Men i går hade han bjudits griljerad lax och krustader, så att nu visste han sig vara tagen till nåder igen.
»Fröken Snövit fick lov att skratta, för söta far var så tokig. Men inte kunde detta brevet lugna henne. Då var det nästa bättre. Där berättade söta far, att Långe-Bengt hade förklarat, att han nu ville gifta sig med sin gamla käresta, Munter-Maja, och det var ingen annan än jungfru Vabitz, som hade förmått honom till detta. Hon hade predikat för honom om hur orätt det var att låta ett fruntimmer vänta på sig i fjorton år, och till sist hade det tagit skruv.
»Det märktes, att söta far var mycket nöjd. I detta brevet skrev han inte 'Vabitza', som han brukade, utan 'jungfru Vabitz'. Det var ett säkert tecken, att söta far nu hade kommit underfund med vilken förträfflig människa hon var. Sedan
