»Jag ska säga, att fröken Snövit blev ganska brydd. När hon kom till de sista gästgivargårdarna, där hon var bekant med värdfolket, frågade hon efter söta far, och de svarade henne, att han var lika rask och kry, som då hon for. Men hon hörde ändå på rösten, att de visste något, som de inte ville säga. Och inte ville hon fråga. Det var väl något lett om att jungfrun hade rymt till sist. Men inte ville fröken Snövit förstöra glädjen över att komma hem med att tänka på henne.»
»Det är så över måttan rasande,» sa fostersystern och skrattade till, »om det inte vore så bedrövligt.»
»Vid sista hållet kom Långe-Bengt och mötte med deras egna hästar. Och det slog inte fel: han var besynnerlig, han också. Annars får man köpa ordena av honom, men nu pratade han i ett kör. Och väl märkte fröken Snövit, att han talade om allt, men inte ett ord om söta far och Vabitz. Och nu tordes hon inte fråga. Var det något på tok, så fick hon väl höra det av söta far själv.»
»Och så visste hon ingenting, förrän hon kom hem!» utbrast fostersystern.
»Nej, hon visste ingenting, ingenting alls. Och nu ska jag säga vad som var mest lett för henne. Jo, det var väl detta, att söta far tyckte, att han hade handlat obegripligt förståndigt, och väntade, att hon skulle bli glad över det, som han hade ställt till. Och det måste han väl tro. Var det någon annan än hon, som hade berömt jungfrun och
