Sida:En saga om en saga 1917.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

fick fröken Snövit inga fler brev från söta far, bara korta biljetter, där det stod, att han hade så mycket att göra, att han inte hade tid för brevskrivning. Han nämnde inte ett ord om jungfrun. Det måste väl betyda, att han nu hade vant sig vid henne och inte tänkte mer på henne än på det andra tjänstfolket.

»Men en liten oro satt alltid kvar, och inte vill jag bjuda till att beskriva hur glad fröken Snövit var, då hon fick sätta sig i vagnen och fara hem. Hon hade skrivit i god tid till söta far och talat om när han kunde vänta dem, och på samma gång skrev hon och berömde honom för att han hade härdat ut med Vabitz. Men nu skulle han inte mer behöva ha främmande i huset, nu skulle hon aldrig lämna honom.»

»Jaså, hon skrev det också,» sa fostersystern. »Det måtte vara roligt för henne att tänka på att hon skrev så.»

»Det är mycket, som är lustigt i den här historien,» sa prästdottern. »När man tänker på hur glad fröken Snövit var, då hon åkte framåt vägen, så kunde man också vilja skratta. Hon var så lycklig, att alla mötande ljusnade upp, när de såg henne. Så var det åtminstone i början av resan. När hon kom närmare hemtrakten, där folk på långt håll kände igen både vagnen och dem, som satt i den, tyckte hon, att alla, som hon mötte, såg ut, som om de hade kommit att tänka på något sorgligt, och lade ansiktet i rynkor och veck.