Sida:En saga om en saga 1917.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

far hur lätt han kände sig om hjärtat, då detta var ordnat och han åter hade fått fred i huset.»

»Och sådant ska hända, och en annan sitter bara några mil borta och vet ingenting!» utbrast fostersystern med tårar i rösten. »Om jag hade varit där bara!»

»Det var bra, att ingen fanns, som eggade upp fröken Snövit,» sa prästdottern. »Hon var nöjd, att hon hade visat sig försonlig, för när hon såg dem tillsammans, så förstod hon, att det inte var hon, som var mest olycklig. Hon var ju ung, och hon kunde bli gift och få ett eget hem, men annat var det med söta far. Han kunde aldrig bli fri från Vabitz, utan måste behålla henne till livets slut. Det var att leva i jämn vinter utan sommarsol. Det var söta far, som det var synd om, inte om henne.

»Men så försonlig hon än ville vara, så kunde hon inte låta bli att retas med honom, då han om en stund kom utanför kökskammarfönstret och frågade om hon ville komma med ut och gå. Hon svarade, att det var omöjligt för henne, för söta mor hade befallt, att så och så många alnar skulle vara färdiga före frukosten.

»I första hastigheten höll nog söta far på att säga, att hon skulle komma med i alla fall. Men så besinnade han väl, att det inte gick för sig att rubba söta mors befallning redan första dagen. Utan söta far gick bort ifrån fönstret och lämnade fröken Snövit kvar i vävstoln. Och detta hade hon aldrig väntat sig. Hon tyckte, att hjärtat