Sida:En saga om en saga 1917.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ville stanna; hon förstod, att hon hade förlorat söta far.»

Det kom tårar i rösten, och hon tystnade tvärt. Anna Brogren sa heller ingenting, men det hördes, att hon grät. Och lilljänta skulle ha gråtit, hon också, om hon inte hade varit så ängslig för att de andra skulle höra henne.

II.

Nästa natt blev inte en smul bättre för lilljänta än den förra. Anna Brogren hade inte farit sin väg, som ämnat var, utan skjutit upp hemresan, och knappt hade prästen och prästfrun sagt godnatt på kvälln, förrän hon smög ner från gästrummet och kom in i kökskammarn för att få prata med prästdottern.

Denna gången brydde de sig inte om att vänta på att lilljänta skulle somna. Prostinnan sa genast, att hon hade stannat kvar bara för att få höra fortsättningen på den vackra sagan om fröken Snövit, som Maja Lisa hade berättat förra natten. Och hon bad, att hon skulle börja strax, så att de nu skulle hinna till slut. För längre än till i morgon kunde hon rakt inte dröja.

Och så började prästdottern berätta.

»Om jag minns rätt,» sa hon, »så hade inte fröken Snövit varit hemma i mer än åtta dar, förrän klockar Moreus och Ulla kom på besök. Jag kan inte säga hur glad fröken Snövit blev,