»Då äntligen förstod fröken Snövit, att söta mor hade låtit bedraga sig, och att hon trodde, att grevinnan hade kommit för att hälsa på henne. Fröken Snövit blev så konsternerad, att hon sa: ’Söta mor, det är ju bara jag.’
»Söta mor rätade upp sig med fart och slängde handen ifrån sig. Hon gav styvdottern en enda blick, och så vände hon sig bort och rusade uppför trappan och in i köket.
»Söta far och klockar Moreus och Ulla kom nu omkring fröken Snövit och skrattade åt hennes utklädsel. Ack, ack! Hon fick lov att agera än en liten stund, därför att söta far såg så road ut. Men hon var som förstenad, för söta mors blick hade skrämt henne. Hon tänkte: ’Nu har jag gjort mig en fiende i söta mor. Söta mor bryr sig inte om, att man är ovettig på henne rent ut. Men aldrig kan hon förlåta den, som vågar ha henne till narr.’»
Prästdottern gjorde ett litet uppehåll liksom för att få veta vad den andra tänkte om hennes berättelse.
»Detta är ju sådant, som man skulle skratta åt» sa Anna Brogren, »men jag kan inte det heller. Jag blir hjärtängslig av det. Det är bäst, att du fortsätter genast, så att jag får veta hur pass illa du — ja, jag menar fröken Snövit — har det ställt för sig.»
Och så började prästdottern berätta igen.
»Jag får verkeligen tala om hur tokigt det hände en gång i slutet av september. Min kära
