Sida:En saga om en saga 1917.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att så gott var det. För inte trodde hon annat, än att både söta far och mor genast hade känt igen, att det var hon.

»Men det var för tokigt. Söta mor hade väl sett sig blind på den röda tröjan, som grevinnan hade ridit med i flera år, och hon märkte ingenting annat. Och knappt hade fröken Snövit hälsat med ridspöet och ropat: ’Bonjour, monsieur le pasteur!’ som grevinnan brukade, förrän söta mor kom störtande utför alla trappstegena och neg, så att hon hade kunnat sjunka till jorden.

»Hur ska jag rätt beskriva alltsammans? Nog visste fröken Snövit, att söta mor var litet närsynt, och det var ganska sent på kvälln och skumt, men det var alldeles omöjligt för henne att tro, att hon inte var igenkänd.

»Hon tänkte: ’Söta mor tycker om, att jag spektaklar med grevinnan.’ Hon visste ju hur ond söta mor var på sin gamla matmor. Aldrig föll det fröken Snövit in, att hon skulle stå och niga för henne. Och söta mor sken över hela ansiktet. Hon hade aldrig sett så glad ut.

»Fröken Snövit sprang ur sadeln utan hjälp, alldeles som nådig grevinnan, och kastade tyglarna åt Långe-Bengt. Sedan vände hon sig till söta mor och räckte henne handen.

»’Eh bien, Raklitz, hur finner hon sig i sin nya ställning?’

»Men tänk, att just som fröken Snövit sa detta, hade söta mor böjt sig ner över handen och kysst den!