Sida:En saga om en saga 1917.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

var varm ännu, och söta mor hällde upp den i ett ämbar och ställde den utanför brygghusdörrn för att svalna.

»Strax sedan söta mor hade ställt ut efterlanken, gick Långe-Bengt förbi. Han drogs och drogs bort mot ämbaret, men söta mor stod i dörröppningen med detsamma. ’Kära Bengt’, sa hon, ’han tänker väl inte dricka det där? Det är inte för människor. Det är bara dranken.’

»Långe-Bengt gjorde sig en enfaldig uppsyn och gick vidare. Han skulle till lagården, han. Det var väl inte straff på att gå förbi brygghuset heller.

»Långe-Bengt gick också mycket riktigt till lagården och hämtade en högaffel, som lagårdspigan hade lånat av honom. Och den högaffeln ämnade han nu bära tillbaka till stallet. Men då Långe-Bengt öppnade grinden till bakgården, kom han i möte med Storebocken, som stod där med nosen mellan spjälarna och vädrade bortåt brygghuset. Det var en vacker dag, och alla getterna var utsläppta, men de andra höll till i en rishög. Det var bara Storebocken, som stod vid grinden.

Ingen kan begripa hur Långe-Bengt kunde vara så fumlig. Men han öppnade grinden så vitt, att Storebocken var i stånd att tränga sig förbi honom. Och inte gjorde han sig besvär att driva Storebocken tillbaka genom grinden, som han hade bort göra. Han bara såg efter, att trädgårdsgrindarna var stängda, så att Storebocken