på allvar, utan han reste sig på två ben och började dansa framför söta mor. Nu var ju Storebocken både gammal och stark, och det var inte alltid så roligt att råka ut för honom. Söta mor slog efter honom med ugnsrakan, och den, som kände till Storebockens humör, måste ju tro, att det inte skulle gå väl. Också kom nu alla, både söta far och fröken Snövit och pigorna, springande ut ur stora byggningen för att hjälpa söta mor. Men Storebocken gjorde henne ingenting, utan han bara hoppade fram och tillbaka, och då tecknade söta far åt de andra, att de skulle låta bli att blanda sig i leken. På samma gång ropade han åt söta mor, att hon skulle skynda sig in i brygghuset, medan Storebocken ännu var i sitt leklynne.
»Men söta mor brydde sig inte om varningen. Och äntligen lyckades hon ge Storebocken ett slag så hårt, att han kände det. Då sänkte han sig ner på alla fyra, men inte var det mycket vunnet med detta, för nu sprang han in i brygghuset, och där brukade han hornena till att stöta omkull så många av söta mors flaskor och krus, som han kunde komma åt. Och knappt hade söta mor hunnit in efter honom, förrän han var ute igen.
»Nu visste nog Storebocken, att han hade gett söta mor så mycket att göra med att resa upp allt, som han hade stött omkull, att han skulle slippa henne för en stund och i frid få njuta av sitt goda lynne. Han stod ett par sekunder stilla utanför brygghusdörrn och såg sig
