omkring. Därpå började han sakta och allvarligt gå uppför backen mot stora byggningen.
»Storebocken hade som oftast något värdigt och högtidligt över sig, och det kom honom väl till pass, för det var nästan omöjligt att tro om ett så ståtligt djur, att det aldrig tänkte på annat än att ställa till odygd. Men ingen hade nånsin sett honom så präktig. Han lyfte var fot långsamt och högt, höll huvudet bakåt, sträckte nosen i vädret och liksom skröt med sitt stora skägg och sina långa horn. Ändå syntes det nog, att det inte var så helt med allvaret. Det glimtade litet ostadigt i ögona, och bakkroppen ville slänga över åt ena sidan.
»Söta far trodde, att Storebocken var på väg till sina getter på bakgården, och han ropade till fröken Snövit och de andra kvinnfolkena, att de skulle gå undan för bocken och inte störa honom. Men om Storebocken hade haft den avsikten, ändrade han mening, då han gick förbi förstukvisten och såg, att ingångsdörrn hade blivit lämnad öppen av dem, som hade sprungit ut för att jaga bort honom. Och mitt under det att han gick där som mest allvarlig, tog han sats uppför trappan och sprang in i huset.
»Nu störtade pigorna in efter, hela flocken, för att driva ut honom. Då flydde Storebocken uppför vindstrappan, och när de följde efter honom upp på vinden, sprang han ut genom vindsfönstret. Storebocken gjorde sig nog inte besvär att se efter hur långt det var till marken, innan
