Sida:En saga om en saga 1917.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

var för mycket av det gamla, som gjorde henne motstånd.

»Och när fröken Snövit vaknade, tänkte hon, att detta var sant, och tyckte, att hon inte mer var så ensam i striden mot söta mor.»

»Det ska inte slå fel, att jag ska ta med mig ett par kakor bröd till Storebocken, nästa gång jag hälsar på fröken Snövit,» sa Anna Brogren, då prästdottern nu gjorde ett uppehåll.

»Jag är rädd, att den välfägnaden är för sent påtänkt,» sa prästdottern. »För i det sista brevet, som jag fick från fröken Snövit, talade hon just om, att söta mor hade låtit slakta Storebocken.»

»Ser man på,» sa prostinnan eftertänksamt, »ser man på! Och fröken Snövits far sa ingenting, utan lät Storebocken slaktas! Jag säger dig, att jag börjar tro, att fröken Snövits styvmor kommer att göra henne något ont.»

Men prästdottern invände raskt: »Inte är det väl hon, som skadar fröken Snövit. Det är tvärtom så, att hon tror, att fröken Snövit inte tänker på annat än att ställa till förtret för henne.»

»Hon må väl veta bättre.»

»Det faller sig alltid galet för fröken Snövit. Jag ska nu tala om en sak till, så att du får se hur illa hon råkar ut.»

»Jag vill gärna höra sagan till slut,» sa prostinnan. »Men nog förstår jag, att det är fröken Snövit, som är i fara, och inte hennes styvmor.»