mot bakgården, tog sats över grinden och dansade sedan för sina getter i flera timmar.
Men det var ingen, som såg efter honom då för det första. Alla hade rusat fram till söta mor för att hjälpa henne. Den, som först hann fram, var fröken Snövit. Men söta mor stötte häftigt undan henne. ’Gör dig inte till!’ fräste hon. ’Jag vet nog vilket sinnelag du har emot mig. Jag ser, att detta bara gör dig glädje. Skratta du, så länge du kan! Jag känner allt den, som ska komma dig att gråta.’
»Och visst var det sant, att fröken Snövit inte hade sett så värst orolig ut. Hon hade skrattat åt bocken, så att hon ännu inte hade hunnit att bli allvarsam.
»Men söta mors ord gjorde henne tillräckligt sorgsen för hela den dagen.
»Och min kära fostersyster förstår nog, att det inte var detta, som gav fröken Snövit nytt mod, utan det var en liten dröm, som hon hade om natten.
»Då såg fröken Snövit återigen bocken stå på taket till förstubron, men nu var det inte mer en verklig bock, utan det var all den lustighet och allt gott humör, som bodde i detta hemmet av gammalt, som hade stigit ut på taket och stod där och gjorde narr av söta mor. Och den bocken kunde tala, och han sa till söta mor, att det inte skulle lyckas henne att göra detta huset till ett kallt och hårt fängelse, som hon ville. Det
