utan hon knöt om sig söta mors schal, drog på sig söta mors vantar och tog hennes plats innanför disken. Och efter många förmaningar, att hon skulle hålla strängt på det priset, som var bestämt, och alls inte låta pruta med sig och inte äta upp äpplena själv, gick söta mor sin väg.
Men om det var söta mors uträkning, att folk hellre skulle köpa av styvdottern än av henne, så slog det fel.
»Fröken Snövit fick stå där och vakta sina äpplen utan att få sälja ett enda, alldeles på samma sätt som söta mor. Den täta ringen av stora och små stod kvar omkring henne, men ingen enda köpte något.
»Då kom ett par halvfulla unga bonddrängar med jäntor under armen och bröt sig fram genom hopen.
»De var högröstade, och de var uppspelta, och de hade pengar i fickan, som skramlade, och de var i det rätta lynnet för att spendera. Fröken Snövit blev så rädd för dem, att hon hade velat springa sin väg, men hon stod ju kvar, i hopp att hon nu äntligen skulle få sälja något.
»De kom ända fram till henne, och den, som gick först, frågade inte efter pris, utan lade genast sin stora näve över en hög av de bästa äpplena. På samma gång såg han på fröken Snövit och försökte att se så nykter och redig ut som möjligt. ’Var är de här äpplena komna ifrån?’ sa han.
»Fröken Snövit svarade, att de var från hennes hem.
