bli rörd. Dessa hade förstås ingenting att köpa för, men det var också stort folk, som stod där och hängde och inte kunde ta sina ögon från frukten.
»Alltjämt kom en och annan fram och frågade efter priset. Men söta mor höll i sig och begärde lika mycket som på morgonen. Inte ville hon slå ner nu, då alla äpplen var bortsålda hos de andra. Nu trodde hon så visst, att hennes tur skulle komma.
»Söta mor såg hur det lyste av äppletrånad i alla ansikten, och hon tänkte vart ögonblick: ’Snart blir det dem övermäktigt. Det behövs bara, att någon börjar.’
»Men det dröjde och dröjde, och till sist trodde nog söta mor, att hon skulle få resa hem med alla sina äpplen osålda.
»Då ville söta mor göra ett sista försök, och hon skickade sin piga för att hämta fröken Snövit, som gick borta mellan ståndena och köpte gåvor till alla därhemma, som inte hade fått vara med på marknan.
»När fröken Snövit kom fram till söta mor, befallde hon henne, att hon för en liten stund skulle ställa sig på hennes plats och sälja äpplen. Söta mor hade nu stått på samma fläck hela dagen, och hon frös om fötterna. Hon var tvungen att röra sig litet.
»Intet var det med någon god vilja, som fröken Snövit ställde sig att sälja på Broby marknad, men heller inte vågade hon säga nej till söta mor,
