Sida:En saga om en saga 1917.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

styvdottern, där hon stod utplundrad och översiggiven och grät både av vrede och förskräckelse. Söta mor tog henne i armarna och ruskade henne. ’Vänta du, tills vi kommer hem i afton,’ sa söta mor, ’så ska jag lära dig att skänka bort mina äpplen!’

»Och underligt var det väl inte, att söta mor var förargad, men nog var det hårt, att hon trodde styvdottern om att ha gjort detta med flit.

»Det var en så tung hemresa den dagen från marknan. De satt i vagnen, både söta far och söta mor och fröken Snövit, och i början försökte söta far att prata, som han brukade. Men söta mor satt upprätt i vagnshörnet med hopknipna läppar och svarade inte ett ord, och fröken Snövit bara grät. Söta far kunde väl inte ta det så djupt, att han hade mistat några äpplen, och han var visst road av att folket hade ropat, att han var så snäll, att han unnade dem äpplena utan betalning. Han försökte att hålla sitt mod uppe genom att tala vid alla de marknadsresande, som han for förbi. Han frågade dem om de hade fått väl betalt för sina kor, vad de hade gett för fårena, och om de hade sett till några av hans äpplen.

»Men om en stund blev söta far besynnerligt tyst. Han vände sig mot söta mor och satt en lång stund och såg på henne. Därpå blev han sittande och stirrade rätt framför sig. Och nu såg han med ens gammal och trött ut.