»En stund efteråt märkte fröken Snövit, att söta far såg på henne så länge och så bekymrat. Det var, som ville söta far utforska vad som fanns djupast i hennes själ.
»Så sa söta far ’Du håller på att bli lik din mor.’ Och söta far tog hennes hand mellan sina och satt och klappade den helt sakta.
»Det var, som om söta far ville lugna henne och göra henne glad. Fröken Snövit tänkte: ’Söta far förstår, att jag inte gjorde det med flit. Han vet, att jag inte är sådan.’
»Söta far satt med hennes hand i sin ända hem. Men han lutade sig allt mer och mer framåt, och när de stannade framför trappan, sjönk han alldeles ihop. Han rörde sig inte för att gå ur vagnen, när söta mor och fröken Snövit reste sig. De trodde, att han var död.
»Men det var inte så illa, fastän det nog hade varit bra nära.»
Prästdottern höll upp litet. Rösten hade blivit ostadig, och hon behövde tid för att bli så lugn, att hon kunde fortsätta.
»Nu vet du hur jag har det ställt,» sa hon. »Söta mor får göra med mig vad hon vill, och jag kan inte klaga för söta far, för jag är rädd, att han ska få slaget än en gång, såsom han fick, när han reste hem från marknan och tänkte på vår osämja.»
»Men kan han då inte se själv?»
»Det kan väl hända, att han ser, men han förmår ingenting. Det tycks nu, som om söta
