Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

talar sanning, så är hon ju en dålig människa, och domaren kan inte känna något intresse för henne.

Det händer ibland, att domaren griper in i en rättegång som en god och klok rådgivare och hjälper parterna från att alldeles fördärva sig själva, men den här dagen är han trött och led, och han tänker inte på annat än att låta det lagliga förfarandet ha sin gång.

Han lägger ifrån sig betyget och säger några ord till svaranden om att han hoppas, att denne noga har betänkt vådan av en falsk edgång. Svaranden hör på honom med samma lugn, som han har visat hela tiden, och han svarar vördnadsfullt och inte utan värdighet.

Käranden lyssnar till detta med den yttersta förskräckelse. Hon gör några häftiga åtbörder och kramar samman händerna. Nu vill hon tala inför domstolen. Hon strider en förfärlig kamp med sin blyghet och med snyftningarna, som hindra henne från att tala. Slutet blir i alla fall, att hon inte kan få fram ett hörbart ord.

Alltså skall eden komma att försiggå. Han skall få avlägga den. Ingen skall hindra honom från att svära bort sin själ.

Ända hittills har hon inte kunnat tro, att det skulle få ske. Men nu gripes hon av vissheten, att det är nära för handen, att det skall inträffa i nästa ögonblick. En skräck, som är mycket mer överväldigande än någon, som hon har känt förut, kommer över henne. Hon blir alldeles förstenad.