Det var, som om fru Beata skulle ha några särskilda konster för sig, för hur det än var på andra håll, så var det alltid varmt och alltid städat och alltid rent på hennes kammare. Hon hade bara ett rum, där hon både sov och lagade mat, men hennes säng med vita sparlakan, som hängde ner från en förgylld pil, var bara en prydnad till, och detsamma kunde man säga om hennes små blanka kopparkastruller och porslinstallrikarna i kärlhyllan.
Hon var prydlig och fin själv också, men hennes händer var förstörda av gikt, så att fingrarna satt krokiga och inte kunde böjas ut. Det var svårt att ta henne i hand; man visste inte riktigt hur man skulle bära sig åt.
Prästdottern talade om vad de hade för ärende, och mormor smålog åt dem och lovade, att hon skulle vara med. Det var någon, som hon jämt väntade på, och hon ville veta om han skulle komma nästa år.
Det blev bäst då förstås att stanna hos mormor och laga drömpannkakan där.
Först tog de ner ett fat ur den lilla kärlhyllan bakom spisen, och alla tre höll de i fatkanten, då de ställde det på det lilla köksbordet.
Sedan skulle de ta fram en träsked. Och alla tre gick de till det lilla hörnskåpet, som mormor hade till skafferi, för att hämta skeden, alla tre höll fast i skedskaftet, då de bar fram den till bordet och lade den på fatet.
Så öste de tre skedar vatten i fatet, och alla
