varken kunnat sova eller drömma, se'n de hade ätit den pannkakan Ingen skulle narra dem till att smaka så'na rätter en gång till.
Prästdottern blev stående och funderade.
»Vi får gå ner till mormor och be henne, att hon hjälper oss,» sa hon.
Och detta var anledningen till att de hade gått ut i den mörka nyårsnatten och höll på att leta sig väg mellan snödrivorna.
Prästdottern tyckte, att det var, som det skulle vara, att nyårsnatten var så mörk och ogenomtränglig. Den var som framtiden, som ingen heller kunde se in i.
Mormor bodde på en kvistkammare ovanpå brygghuset. Det svåraste var att leta sig uppför trappan, som gick fram i avsatser utmed väggen, hade små, tätt sittande steg och var nersnöad och hal. Det var livsfarligt nästan.
Men man fick lov att vänja sig att gå i mörker på Lövdala. Prästfrun bestod inte ljus till lyktor annat än i lagård och stall.
Ernellertid måtte mormor ha hört dem, för när de var mitt i trappan, kom hon och ställde upp dörrn. Då hade hon grenljus tänt på bordet framför soffan och brasa i spisen.
Mormor var lång och mager och såg bräcklig ut. Hon var inte alls lik prästdottern till anletsdragen och kunde inte gärna vara det heller, för hon var bara styvmor till hennes mor. Men hon höll av prästdottern lika mycket, som om hon hade varit hennes eget kött och blod.
