ivriga, att det inte alls var farligt, att de skulle brista i skratt. De tänkte på att nu skulle de kanske få blicka långt in i framtiden, nu ville de rakt inte förspilla det stora tillfället.
Drömpannkakan var så blank av salt, att det ville mod till att smaka den. Men de delade den i tre delar, och sedan åt de, så gott de kunde.
Lilljänta åt upp sin del, för hon visste, att så skulle det vara, och hon var noga med att följa alla föreskrifter. Mormor bara smakade på en liten, liten bit, och det var inte sagt, att hon sväljde ner den heller. Prästdottern åt så mycket som en munsbit. Så gärna hon än ville veta framtiden, så var hon inte i stånd att få ner en enda smula till.
De var liksom litet besvikna på drömpannkakan, båda de unga. Men ingen av dem sa ett ord i alla fall. De bara vinkade godnatt till mormor, och hon stod tyst i dörrn och lyste dem utför trappan.
De steg, som de hade att gå över gården, tog de i fullt språng, för nu var det, som om natten inte var så sluten och ogenomtränglig mer. Den stod beredd att dra bort sin förlåt och visa dem sina hemligheter, men de tordes inte stanna för att se.
Pigorna låg redan, då de smög genom köket, men det var givet, att allihop frågade dem hur det hade gått, om de redan hade drömt, och vem de hade drömt om. Men det hade de ingenting för. De fick inte ett ord ur dem.
Lilljänta somnade, så snart som hon hade
