lagt sig, och sov ända till morgonen. Och när hon vaknade, kände hon en skarp smak i munnen, men hur mycket hon försökte, kunde hon inte påminna sig, att hon hade drömt något.
Mormor hade inte sovit på hela natten, men nästa dag var hon tyst och stilla och satt, som om hon vore borta i en dröm. Det var, som skulle hon i alla fall ha fått veta något.
Prästdottern hade inte heller kunnat sova mycket, därför att hon hade känt sig brännande törstig, och se, dricka något, innan man har somnat, det får man inte göra. Då är det inte någon nytta med hela saken.
När hon vaknade på morgonen, kunde hon inte få klart för sig, att hon hade drömt något.
Men så, längre fram på dagen, kom hon att gå ut på förstubron.
Och där blev hon stående stilla, för hon kom ihåg, att i natt i drömmen hade hon stått just på samma ställe. Och när hon stod där, hade två främmande män, en ung och en gammal, kommit gående på sandgången. Och den gamle hade sagt, att han var prosten Liljecrona, och att han hade kommit dit med sin son för att fråga om hon var törstig och ville ha en dryck vatten.
Och genast hade den unge trätt fram med ett glas friskt, klart vatten i handen och bjudit henne.
Men då prästdottern påminde sig detta, blev hon så häpen, att hon började darra i hela kroppen.
