hunnit, utan hade fått stanna där hela livet. Det sa's om honom, att han skulle ha varit en duktig karl, men det var svårt att tro. Då skulle han väl ha kunnat bli präst i någon större församling.
Visserligen hade han haft det bra, därför att han hade ärvt Lövdala efter sina föräldrar och kunnat bo där. Han hade inte behövt krusa bönderna för att få skatt eller offer. Han satt på sin egen gård och redde sig själv och var lika god som en av dem. Och det var väl detta de hade tyckt om, både de och han.
På denna första Lövdala-prästens tid hade det visst inte funnits något prästboställe, som hade hört socknen till, men det fanns det ju nu. Det var en liten gård, som låg alldeles bredvid Lövdala.
Hon tyckte, att det var ren illslughet av bönderna att lägga prästgården så. De hade inte en smul frågat efter, att det blev så långt för prästen att resa till kyrkan. De hade haft annat i sikte, och det hade också lyckats dem. Den andra Lövdala-prästen hade gift sig med en dotter till den första och tagit Lövdala i arv och bott där. På det sättet hade också han blivit en storbonde, som rådde sig själv, och inte bara en fattig hjälppräst. Och han med hade stannat livet ut i Svartsjö. Han skulle ha varit en särdeles predikant, men det kunde hon inte heller tro. Hon inbillade sig, att det bara var därför, att han hade varit gift med en av deras egna prästdöttrar och bott på
