sin bärgning av. Hade han inte det haft, så hade det väl burit till skogs för honom.
Hon fick förstås vara glad för att han ägde Lövdala. Hon skulle ju vara den sista att klaga på den saken. Det var en präktig gård med bra hus och god jord. Det var inte något annat fel på den, än att den låg så långt från kyrkan.
Jo, ett fel till var det. De, som bodde där, tycktes hålla sig litet förmer än andra. Hon kunde inte annat än skratta åt det, hon, som hade sett verkligt stora ställen. Men här i socknen räknades det för något riktigt förnämligt att bo på Lövdala. Till och med de grevliga på Borg hade inte sådant anseende som prästfolket.
Hon för sin del hade aldrig kunnat förstå hur detta kom sig. För en hundra år se'n hade hela Lövdala inte varit annat än en bondgård. Den hade kanske varit rätt stor och rik, för de hade ju de där präktiga betena på den gamla sjöbottnen. Men en bondgård och ingenting annat hade det varit, och hon kunde knappt säga, att det var något annat än i dag. Det fanns förstås ingen häruppe i Värmland, som visste hur en riktig herrgård såg ut.
Inte var det så märkvärdigt, att en bondson från den rika gården hade fått studera, och att han hade tagit en fattig prästexamen och blivit komminister i Svartsjö. Om han än hade blivit gift med en prostdotter, så var det väl inte så mycket att hovera sig över. Längre än till att bli komminister i Svartsjö hade han ändå inte
