Sida:En saga om en saga 1917.djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Bruden blev så häpen, att hon rent av glömde bort att bjuda på brudkryddor, och prästdottern måste fråga om hon inte skulle få några.

Medan hon slog på sig luktvatten, såg hon sig om för att finna ut vem det var, som hade stuckit till henne speciedalern.

Hon visste, att hon hade fått den, just som hon svängde förbi spisen. Det var väl den där långa, mörka karlen, som stod mellan spisen och skåpet, som hade hjälpt henne.

Nu lutade hon sig fram och tog pastiljer ur skrinet. På samma gång viskade hon över till bruden. Hon tyckte, att hon borde känna varenda människa i socknen, men hon kunde rakt inte komma ihåg namnet på den, som stod bredvid skåpet.

Bruden svarade halvhögt, att det inte var underligt, för den där karlen var från en annan socken. Han var en smed från Henriksbergs bruk i Västmarken, som just i dag hade kommit till Lobyn för att tinga upp hö av hennes morfar. Hon förstod inte varför han hade kommit med hit. Inte hörde han till brudföljet! Han var ju inte bröllopsklädd.

Och verkeligen var inte den där främmande karlen klädd i svart fårskinnspäls med läderbälte om livet! Hon undrade hur hon skulle komma åt att tacka honom, men hon fick inte tillfälle därtill, för nu kom bröllopsfolket och bjöd farväl. Hon tackade dem för att de hade kommit, hjälpte