Britta måtte ha gissat sig till hennes ängslan, för hon viskade mitt under dansen, att mamsell Maja Lisa bara skulle låtsas, att hon lade något i hand på henne. Hon kunde ju inte ha några danspengar till reds, när de kom över henne så här oväntat.
Prästdottern ägde ett par guldörhängen och en guldbrosch, som hon hade ärvt efter sin mor. Hon hade gärna gett Britta ettdera, men hon visste inte om hon tordes. Hur skulle det gå, ifall styvmodern fick höra talas om det?
Det var inte brukligt att dansa mer än ett enda varv med bruden, men prästdottern dansade både två och tre, medan hon funderade. Fast det var orätt att säga, att hon funderade. Hon var i sådan ängslan, att tankarna bara yrde runt.
Hon dansade så långsamt hon kunde, och nu tänkte hon på en silversked, som hon hade fått i faddergåva. Men hon var inte säker, att inte Raklitza skulle gå till bröllopsgården nästa dag och fordra igen den, om hon gav bort något så dyrbart.
»Det blir inte annat, än att jag får säga Britta, att hon ska få sina danspengar en annan gång,» tänkte hon.
Med detsamma ryckte hon till och dansade därpå varvet ut med god fart. Det var någon, som hade passat på och stuckit en slant mellan hennes fingrar, då hon hade dansat förbi.
När hon slutade dansen, hade hon en hel blank speciedaler att lägga i hand på Britta.
