Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Det var stor smälek för den, som skötte rävgropen, om han band fast ankan så dåligt, att räven kunde rycka den med sig, och det var något, som aldrig hade hänt Långe-Bengt. Smäleken var nästan lika stor, vilketdera räven än gjorde: sprang till skogs med ankan eller drog henne med sig ner i gropen.

Lagårdspigan var aldrig villig att släppa till ankorna. Om det gick på tok med någon av dem, visste han, att hon skulle reta honom med detta varenda kväll, som han ville gillra gropen.

Nu hade detta förargliga hänt i alla fall. När han lyste framför sig med lyktan, såg han, att ingen anka fanns på pålen. Det var bara stumparna av ankgrimman, som hängde kvar där.

Han blev så förargad, att han ville gå sin väg. Han gitte knappt se efter om räven hade kommit ner i gropen, eller om den hade gått fri.

Men det var väl troligt, att den hade blivit fast ändå. Han försökte lysa framför sig med lyktan. Det var hål i taket på flera ställen. Om han kunde begripa hur denna räven hade burit sig åt för att dra ner så mycket halm!

Det var omöjligt, hur han än vände lyktan, att se ner till bottnen av gropen. Han började lysa på snön efter spår. Om det vore två rävar i gropen, skulle han bättre förstå, att taket var så söndertrasat. Och då vore det inte så försmädligt, att ankan hade gått åt.

Han fann spår på snön, höll lyktan tätt intill och böjde sig mer och mer. Till sist tog