Sida:En saga om en saga 1917.djvu/387

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

han ljuset ur lyktan, lade sig på knä och lyste på marken.

När han steg upp, kände han, att benena skälvde under honom. Han var glad, att ingen såg honom.

Han kunde inte fort nog komma i väg till stallet och hämta sig ett rep. Då han kom tillbaka med det, band han fast lyktan och sänkte den ner i gropen. Nu kunde han se ända till bottnen, och plötsligt for ett brett grin över ansiktet. Ögona blev smala och tindrande, och tänderna lyste fram. Han gjorde sig ingen brådska, utan stod där länge, lutad över gropen, och stornjöt.

En stund efteråt kom Långe-Bengt upp till stora byggningen. Han gick inte köksvägen, utan med tunga steg klev han uppför förstubron och trevade efter låsena och reglarna på förstudörrn för att komma in. Klockan var knappast fem, och ingen var uppe mer än den gamla hushållerskan. Hon hörde famlandet på dörrn och kom helt förskrämd och öppnade.

»Men i all världen, Långe-Bengt, är det du? Hur är det fatt med dig, som ska in stora vägen?»

Långe-Bengt sköt undan henne utan att bevärdiga henne med ett ord. Han gick rakt på sängkammarn, där prästen och prästfrun låg i sin bästa sömn, och slog upp dörrn.

»Vad är det? Vad står på?» Prästen reste sig upp i bädden.

»Det är Långe-Bengt, pastorn. Skulle tala om, att ankan har kommit bort från gropa i natt.»