ena vargen, sedan på den andra och fick dem upphissade.
Räven hade nu fått liv. Han kastade sig med höga hopp mot gropens väggar, men den främmande brydde sig inte om honom.
»Sätt nu ner stegen! Drängen får ta reda på de andra två.»
Då han kom upp, märktes det hur häpna de var, både karlar och kvinnfolk. De kunde ingenting säga. Kvinnfolkena hade blivit så rädda, då han hade hoppat ner, så att de stod och darrade, och karlarna skämdes smått över att de inte hade vågat sig åstad själva.
Men prästdottern kom emot honom, och ögona lyste på henne.
»Nu har jag sett en riktig karl en gång,» sa hon. »Det har jag längtat efter i hela mitt liv.»
Han såg på henne med sina sorgmodiga ögon. »Allt i världen,» tycktes de säga, »är ringa och värdelöst, och jag själv är det sämsta av allt.»
Men på samma gång flög det goda leendet över hans ansikte.
»Jag tyckte, att det var synd, att de skulle behöva skjuta ner i gropen och förstöra den,» sa han.
