tankar för vargarna, så att de hade alldeles glömt bort honom.
Han såg ner i gropen och tog därpå upp Långe-Bengts knölpåk och vägde den i handen. Men det var ingen, som trodde, att han gjorde detta annat än för ro skull. Han var mycket lång, men smärt och såg inte så värst stark ut. Händerna var smala och vita, det var rakt inga smednävar. Det var ingen sådan karl, som tycktes ha särdeles ruter i sig. När man såg hans ögon, tänkte man, att all sorg, som hade mött honom, hade stigit in i dem och aldrig blivit bortgråten, och när han rörde sig, kunde man också förstå, att han bar på något, som tyngde och tryckte, för han var sävlig och långsam som en uttröttad.
Nu stod han och hörde på de andra karlarnas rådslag en stund, men när han förstod hur hjälplösa de var, sprang han än en gång raskt upp på gropkanten och hoppade rätt ner i gropen mitt ibland de vilda djuren.
Innan någon hann att tänka, ven knölpåken. Det hördes ett dovt ljud. Det var den ena vargen, som hade fått ett dövande slag på skallen. Så ett till och ett till. Den andra vargen hade hunnit att resa sig. Han fick ett första slag över ryggraden, så att han sjönk samman. Därpå kom dråpslaget över hjässan för honom också.
»Hit nu med repet!» ropade den främmande upp till de andra.
Långe-Bengt kastade repet med snaran till honom. Han drog den över huvudet först på den
