hon kunde våga sig sta. Då först hade söta mor råkat få höra, att brud och brudgum och hela brudföljet från Lobyn hade varit i prästgården. Det gick söta mor djupt till sinnes. Hon skulle väl ha kommit än mer i olag, om hon hade fått veta, att Maja Lisa hade varit så överdådig och gett bort en hel speciedaler.
Men ju längre prästdottern väntade med att tala om lånet, desto mer förargligt blev det att bekänna för söta far och mor, att hon hade en så stor skuld. Och till sist måste hon säga sig själv, att hon visst aldrig skulle få mod att be dem om pengarna. Det fanns ingen hjälp för det. Hon måste försöka skaffa dem från annat håll.
Hon tänkte på detta, både då hon satt vid lakanssömmen om dagen och i sin bädd om natten. För visst måste hon betala smeden. Hon kunde inte stå ut med den skammen, att hon inte skulle gälda sin skuld till den, som så godtroget hade kommit henne till hjälp.
Om hon hade kunnat resa till Anna Brogren! Men det var inte att tänka på. Aldrig skulle söta mor låta henne fara och hälsa på någon, som tyckte om henne.
Men vem annars kunde hon vända sig till? Mormor var lika fattig som hon själv och hade ingenting annat än det, som söta far gav henne. Och Ulla Moreus hade väl aldrig hållit en speciedaler i sin hand.
Minsann var hon inte riktigt brydd. Inte gick
