en svärmor, som var mot mig, som din styvmor är mot dig. Det var en annan också, som var rätt sträng och hård. Vi var inte så goda vänner, som vi har blivit se'n, och det var det, som var det värsta.
»Men så märkte jag ju, att för var gång jag kom till Lövdala, blev det svårare för mig att vända om hit tillbaka. Och till sist fick jag lov att gå till rätta med mig själv och fråga mig hur jag ville ha det. Det var detta stället, som jag hade valt till mitt hem, och här måste jag leva, och det var väl dumt av mig att förnöta livet med att längta efter det, som jag hade lämnat. Jag tog mitt beslut: jag skulle aldrig mer gå till Lövdala, och jag skulle inte ha något att göra med Lövdalafolket heller. Jag ville alldeles komma bort ifrån det gamla. Och detta var det riktiga för mig. Sedan dess blev jag lugnare själv, och de andra förändrade sig emot mig, när de förstod, att jag ville höra dem till på allvar.
»Du kan tro, att de hade ögona på mig, när ni kom hit för att hälsa på. Men de såg och förstod, att jag bjöd till att hålla mig främmande för er.
»Ja, jag hade satt upp en så fast mur mellan mig och er, att jag trodde, att ingenting i världen kunde riva ner den. Men jag hade aldrig tagit med i beräkningen, att en prästdotter från Lövdala skulle komma till mig liten och vek, som jag själv var vid hennes år, och be mig om hjälp. Se, då tog det slut med all min kraft.
