detta var det bästa. Det var väl inte så lätt för Maja Lisa att därnere i Svartsjö få bud till Henriksberg.
Återigen blev prästdottern så rörd, att hon knappt kunde svara. Men moster lät henne inte komma i gråt, utan började i stället fråga ut henne om Lövdala. Hon talade inte om styvmodern eller om något tråkigt, utan bara om sådant, som hon inte kunde bli ledsen för. Hur var det med mormor? Hade hon det lika fint på brygghuskammarn, som hon brukade? Och hur var det med Gammal-Bengta i drängstugan? Hade hon det lika smutsigt som förr? Och bodde kattugglan kvar på vinden? Och satt trasten i grantoppen borta vid Vilarstenen och spelade om vårkvällarna? Och fanns det liljekonvaljer i björkhagen bakom trädgården nu om årena? Och stod den gamla stolpboden kvar än? Och var den nya prästgårdsbyggningen, som Maja Lisas far hade satt upp, alldeles lik den gamla? Och hade de fårena ännu i det gamla, mörka fårhuset?
Prästdottern låg där rätt förvånad och hörde på. Det var ingenting, som moster inte kom ihåg att fråga om.
Till sist talade hon litet om sig själv.
»Jag ska säga dig, att första tiden jag var gift, gick jag hem till Lövdala, så ofta jag kunde. Jag såg, att folket här i Svanskog inte tyckte om det, men jag gick ändå, för jag längtade. Jag hade svårt att trivas då i början. Det var inte så lätt för mig, ska du veta. Jag hade
