han ville. Det blev inte många gånger till nu, som han kom den vägen fram. Hon fick lov att lyckönska honom till det stora gället, som han skulle ta emot, fast det blev en saknad för henne att inte mer få se honom.
Han gjorde en otålig rörelse. »Jag vet inte hur jag ska göra, mor Margreta. Jag tror jag får avsäga mig alltihop. Men vad tus… Nej, jag ska väl inte svära, jag, som är präst!»
Han hade ropat till så för intet annat än det, att han hade fått syn på prästdottern. Hon hade hela tiden suttit kvar på fönsterbänken, och inte förrän nu hade han lagt märke till henne.
Han gjorde Maja Lisa inte litet förlägen, då han gav sig till att fråga med hög röst: »Vad är det för grannlåt, som ni har fått i huset, mor Margreta?»
Moster talade om vem hon var, men han uppförde sig inte mera passande fördenskull.
Ja, det kunde han just tro, att detta var en av de vackra prästdöttrarna från Lövdala. Det var då väl, att han till sist fick se henne. För alla de gånger, som han hade bett mor Margreta, att hon skulle bjuda honom tillsammans med systerdottern, så att han skulle få veta om det var sant, vad folk sa om henne!
Maja Lisa blev inte bara förlägen, utan riktigt skrämd. Det gick inte an att sitta och höra på sådant. Söta mor… Men det var ju sant! Söta mor höll på att stöpa ljus på Lövdala.
