än en gång vända sig mot fönstret och se ut. Verkeligen var inte prästen mycket vacker med sin ståtliga figur och sina blixtrande, blå ögon. Han hade en hög, glad röst, som hördes ända in. Gästgivarn stod och hörde på honom med en belåten min, och från stall och loge skyndade hans drängar fram för att spänna från hästen.
»Se, hur de kommer från alla håll! Det märks, att det är Finnerudsprästen, som är ute. Honom tycker alla om. Vi ska väl tro, att han inte far genast, utan stannar en stund, så att du får tala ett par ord med honom.»
Moster hade knappt sagt detta, förrän dörrn gick upp och prästen kom in till dem.
Redan då han stod på tröskeln, ropade han, att gästgivarn hade bett honom gå in i den fina saln, men inte ville han sitta där ensam. Mor Margreta hade väl ingenting emot, att han kom in till henne i storstugan? Han fick kanske vänta rätt länge i gästgivargården. Hans bror, förvaltarn på Henriksberg, hade stämt möte med honom här, men han var inte kommen. Visste inte vad som stod på, hade fått budet med en skidlöpare sent i natt och rest hemifrån tidigt i morse. Bruksförvaltarn borde egentligen ha varit här före honom.
Ordena kom som en ström. Moster gick emot honom för att hälsa, och Maja Lisa tänkte, att hon var visst likaså glad åt honom som karlarna därute. Äntligen fick moster ordet för att säga honom, att han kunde sitta i storstugan, så länge
