hemligheter. Men han var en sådan, som hade ögon i nacken. Så fort som han märkte, att hon rörde på sig, bad han, att hon skulle bli sittande. Det var en sådan glädje att ha något vackert att titta på.
Tänk, att hon redan hade blivit så van vid honom, att hon inte en gång rodnade! Men det var heller alls intet att bli generad för. Hon märkte nog, att han såg på henne alldeles som på en vacker docka. Föll honom visst inte in ett ögonblick, att den dockan kunde både höra och tänka.
När han nu började tala med moster, slog han sig ner på det breda bordet med ryggen åt prästdottern. Hon trodde, att hon var alldeles borta ur hans tankar. Men rätt som det var, satt han grensle över en stol och stirrade på henne.
Nå, nu ville han för det första fråga om mor Margreta hade hört något om det myckna bekymmer, som han hade gjort folket i Finnmarken, alltifrån han kom dit. Visste hon det, att redan första gången han predikade i Finnerudskapellet, hade finngubbarna och finngummorna suttit och undrat vad han kunde ha gjort för ont, som hade blivit skickad upp till dem?
Moster ville svara, men han gav henne inte tid. Jo, det var sant, att de hade undrat just på detta, och de hade kanske haft skäl till det. De visste vad de hade för ett boställe att bjuda sin präst, och vad han fick för lön hos dem, och de hade klart för sig, att de inte kunde få andra
