präster än just sådana, som ingen annan ville ha. Och när de nu hade fått se honom…
Den ståtliga karlen avbröt sig och visste inte hur han skulle fortsätta, men moster fyllde ut meningen åt honom.
»De tyckte väl, att pastorn var för ung och vacker för att komma upp till dem.»
Han tog vid igen med full fart. Nå, de såg ju, att han inte var lastgammal, och fast de inte förstod vad han sa, eftersom han talade svenska, så hörde de ju, att han kunde både tala och sjunga. De kom sams om, både gubbar och gummor, att han var en sådan, som borde bo i en prästgård med höga rum och stora glasfönster, och att han aldrig skulle ha flyttat upp till dem, om det inte hade varit något fel på honom.
»Var kanske inte så lätt att tro annat heller.»
»Nej, det var väl inte det. Och inte förr for någon av dem ner till svenskbygden för att sälja björnhudar och fårskinn, än de gav honom i uppdrag att ta reda på vad det var för ett fel med prästen.»
Han sprang upp från stoln och gick fram och tillbaka på golvet. Var visst än i dag upprörd över detta. Moster bara skrattade och frågade om de utskickade hade fått reda på något.
»Ah! Vad skulle de få reda på? Visste ingenting annat, när de kom tillbaka, än att det var på egen begäran, som han hade blivit skickad upp till Finnerud.
»Finngubbar och finngummor var lika kloka
