med Maja Lisa. Men han fortsatte att tala med moster.
När han hade gått i Finnerud något år, hade han en söndag tagit sig till att predika på finska. De hade gråtit i kyrkan, varenda människa, så tagna hade de blivit. Och hade visst inte kommit sig för, en enda av dem, att fundera över honom, förrän gudstjänsten var slut. Men bara de hade kommit ur kyrkan, hade de börjat på det gamla sättet. Vad kunde prästen ha för mening med att tala på finska? De hade gått till Petrus, som var dräng i prästgården, och hört sig för. Hade han förstått om prästen önskade sig en ny prästgård? Pekka hade aldrig märkt annat, än att prästen var nöjd med att bo i en vanlig finnstuga med bara ett rum och eldstad utan skorsten, så att man måste öppna en lucka i taket för att släppa ut röken. Och de fick gå sin väg utan att begripa mer än förut. Man kunde ju bli trött på sådana, kunde man inte?
»Pastorn ska veta, att vi härhemma har inte alltid varit så bra mot de där främmande.»
Inte kunna begripa en så enkel sak, som att man vill dem väl! De skulle ha varit riktigt belåtna, om han hade satt på sig en bedrövad min, som om han hade sörjt över att förnöta den sköna ungdomstiden bland fattiga finnbönder. Det gjorde dem oroliga, att han såg nöjd och glad ut.
Ett år hade han talat vid några finnbarn, att de skulle komma till honom och läsa svenska för att inte vara så hjälplösa som föräldrarna vid ting
