och marknader nere i svenskbygden. Men när finngummor och finngubbar hörde, att barnena började tala svenska, kom den gamla oron upp i dem. Och så tvärt till Pekka. Kanske att prästen ville ha större lön? Pekka lät dem veta, att han aldrig hade hört annat, än att prästen var nöjd med en lön, som inte var större, än vad en dräng hos en svensk bonde hade. Pekka var den enda däruppe, som hade en smula förstånd.
På samma sätt hade det gått, då han hade lärt finngummorna att odla lin. Han hade följt med dem och visat dem alltsammans, hade själv både sått och häcklat och skakat. Men när de hade hunnit så långt, att de hade eget lin att spinna i finnpörtena, då hade den gamla oron kommit tillbaka. Varför hade prästen lärt dem att odla lin? Det var omöjligt att begripa. De fick lov att ta sin tillflykt till Pekka igen. Det var väl inte så, att prästen ville ha en ny väg fram till prästgården? Pekka svarade, att husbonden var nöjd med den väg, som han hade, fast den var så gropig och backig, att det knappt var möjligt att komma fram där med häst annat än på vinterföre.
Åja, sådant var retsamt, det förstod mor Margreta. Kanske det var för detta, som han hade sökt sig därifrån?
Det hade gjort sitt till. Han hade funnit det tråkigt, att han aldrig kunde vinna deras förtroende. Men mest hade det väl varit, för att modern jämt hade legat över honom med böner, hon och hela släkten. De var lika omöjliga, de, som
