Kungl. Majestät skulle ge Sjöskoga till något gammalt lärdomsljus från Uppsala eller Lund.
»Det måtte ni inbilla er allihop,» sa konsistorienotarien. »Ni är så missmodiga, att ingen vågar sig på att söka. Men det är andra tider nu, än då förra kungen levde. Jag blev glad, då bror kom, för jag har inte fått in mer än två ansökningar. En till borde vi ha åtminstone. Kom nu fram bara med papperna!»
På det sättet hade han blivit narrad att lämna in sin ansökan. När han kom hem, gick han ett par dar och undrade om detta skulle få någon framgång. Men snart var han inne i de vanliga sysslorna och hade glömt alltihop, då han en vacker dag fick en skrivelse från konsistorium. Han var uppförd i tredje förslagsrummet, och om några veckor skulle han fara till Sjöskoga och hålla provpredikan.
Han hade inte blivit glad, nej, inte ett ögonblick. Hade helst velat ta tillbaka sin ansökan, men gjorde det inte, därför att han inte ville, att det skulle sägas, att han var rädd för att predika i en socken, där det fanns så många myndiga bönder och så mycket herrskap. Mor Margreta visste ju, att han var av en gammal prästsläkt. Han ville inte, att man skulle tro, att han var sämre än far och farfar. Han for alltså och provade, och åhörarna satt ju rätt andäktiga i kyrkan. Men inte visste han vad de tyckte. När han for hem, var han ganska glad. Nu var väl den här historien äntligen slut. Men strax före jul
