Han blev tvehågsen många gånger, medan han var på vägen. Folk skulle kanske göra narr av honom. Det var för tilltagset av en Finnmarkskaplan att söka det stora pastoratet. Tänkte så, att han ändå kunde resa in till Karlstad, när han var på väg. Skulle inte lämna fram sina papper, förrän han hade tagit reda på vilka andra det var, som sökte.
Resan drog ut längre, än han hade trott, och han kom till staden, nätt och jämnt en timme innan ansökningstiden var ute. Hade bara tid att sätta in hästen, sedan måste han skynda upp i konsistorium.
När han kom i trappan, blev han så ångerköpt igen, att han höll på att vända.
Men konsistorienotarien var ju en god vän till honom, och när han nu ändå var där, ville han gå in och hälsa. Sjöskoga skulle han inte nämna. Han kunde säga, att han hade farit ner till Karlstad för att träffa mor.
Knappt hade han stuckit in huvudet genom dörrn, förrän konsistorienotarien ropade mot honom: »Se, här kommer äntligen en för att söka Sjöskoga! Jag har väntat på bror under hela ansökningstiden.»
Först hade han trott, att den andre bara skämtade med honom, och han sa ifrån, att han hade kommit till staden för att råka mor. Hur kunde bror tro, att han skulle söka Sjöskoga? Han var väl inte så bortkommen, att han inte visste, att
