annorstädes, att man bodde på en fastare grund och inte var utsatt för så många omstörtningar.
Tänk, ute i världen så mycken förändring, så många faror! Nu, medan den mörka smeden spelade, kom hon att påminna sig vad hon hade fått höra just i dag om förvaltarn på Henriksberg, han, som en gång hade varit en så stor fiolspelare.
Det var pastor Liljecrona, som hade berättat om brodern. Han hade väntat honom till Svanskog hela dagen, och säkert var det därför, som de hade kommit att tala så mycket om honom.
Maja Lisa hade haft den hugnaden, att den vackra prästen, som till en början bara hade sett på henne som på en docka, knappast hade talat med någon utom med henne alltifrån det ögonblicket, då hon, så att säga, hade fallit över honom och sagt, att han måste stanna i Finnerud och alls inte fick tänka på Sjöskoga.
Måtte väl ha märkt då, att hon med var en människa. Sedan dess hade han inte brytt sig om att se på henne, men i stället hade han talat med henne under hela eftermiddagen, och detta häde varit mycket nöjsamt, för Finnerudsprästen var en snäll och naturlig och öppenhjärtig människa. Hon hade haft lika lätt att tala med honom som med söta far.
Han hade tagit henne med sig ut efter middagen, för han kunde inte sitta inne långa stunder i sänder, och de hade gått fram och tillbaka på landsvägen, ända tills kvällen skymde, och talat om hans bror.
