Liljecronorna var av en gammal prästsläkt, de som hon. Liksom hon kunde skryta med att mor och mormor och mormors mor hade varit prästhustrur i samma församling, så kunde de berömma sig av att far och farfar och farfars far hade efterföljt varandra som prostar i samma pastorat.
Om dessa brödernas far hade fått leva, då hade väl Sven, som var yngst i raden, fått studera, han som de andra. Men när modern blev sittande som änka med en mängd av barn att försörja, var hon inte i stånd att hålla honom i skola. Däremot hade en gammal vän till prosten Liljecrona, brukspatron Altringer på Ekeby, erbjudit sig att ta hand om honom på det villkoret, att han fick uppfostra honom till brukskarl. Detta anbudet hade deras mor tagit emot med största tacksamhet, och när Sven var fjorton år, blev han skickad till Henriksberg, som Altringer nyss hade köpt in. Altringer ville, att han skulle få lära bruksdriften ända från början, och detta gick till på så sätt, att han fick sopa kontoret, dra in kol i smedjan och springa ärenden åt alla människor.
Sven höll på med detta, tills han blev sjutton år. Men då hände det en dag, att en av hammarsmederna blev illa sjuk. Det kom bud efter bruksförvaltarn. Han begav sig till bruksbyggningen, ställde sig i dörrn till smedens rum, såg på honom en stund och gick sedan raka vägen till kontoret, där inspektorn satt och skrev. »Nu får inspektorn sköta bruket ett par dar,» sa bruksförvaltarn. »Jag
