Sida:En saga om en saga 1917.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

han på att studera i Stockholm, men då var han fullgod mästare, kunde åtminstone så mycket, att ingen i detta landet hade något mer att lära honom. Altringer var nöjd med honom och hade sina funderingar på att skicka honom till utlandet, så att han inte skulle behöva att stå tillbaka för någon.

Men för tre år se'n kom Sven en dag helt oväntat resande till Ekeby för att fråga Altringer om han inte hade en inspektorsplats ledig på något av de många brukena, som han ägde. »Åjo, det kunde väl inte vara omöjligt,» sa Altringer. »Är det någon god vän, som han vill ha den åt?» — Nej, Sven ville be om den för egen del. Han hade ju gått på bruk i så många år, att han trodde, att han kunde sköta en inspektorsplats. — »Nå, än musiken då?» — Musiken var det slut med. Han trodde inte, att han nånsin mer skulle komma att röra en stråke.

Altringer såg närmare på honom. Sven hade alltid haft något sorgset i blicken, men nu var hela karlen som en sorgens bild. »Jag ser, att det har hänt honom något allvarsamt,» sa Altringer. »Han får tala om för mig vad det är. Jag ska säga, att just som han kom in på kontoret, satt jag och räknade över om jag hade råd att låta honom resa utrikes.»

Sven hade svårt för att svara. Han stod och bet sig i läppen, medan han kämpade för att göra rösten stadig. »Har inte brukspatron hört hur det gick, sist jag spelade?» — Nej, Altringer hade