Sida:En saga om en saga 1917.djvu/436

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ingenting hört, och Sven fick tala om vad som hade hänt. Det hade varit bal på ett stort ställe nere på Näset, och Sven var med bland gästerna. Men de hade spelat dansmusik på ett klavér, som var gammalt och tonlöst, och det hade inte blivit något liv i dansen. Sven tog då fram sin fiol, och genast blev det annat av. Unga och gamla kom i farten, och var gång han ville sluta, klappade de händer och stampade i golvet och ropade, att han skulle börja på nytt. Men det blev ett förfärligt slut på detta. En av döttrarna i huset hade dansat för ivrigt. Mitt i vildaste dansen hade hon blivit hängande över kavaljerens arm och sedan sjunkit ner på golvet. Och hon hade aldrig rest sig mer. Hon var död.

Altringer förstod nog, att detta var svårt, men inte tyckte han, att en ung mans bana behövde brytas för en sådan orsak. »Han får komma över det där,» sa han. »Det var en olycka, som kunde ha hänt vem som helst. Jag anser, att den, som förde henne i dansen, hade mesta skulden.» — »Nej,» sa Sven, »det var jag, som tvang henne att dansa. Jag spelade bara för henne hela den kvälln. Det var så vackert att se henne dansa. Hon var livlig och lätt som en eldslåga. Hon dansade för mig, liksom jag spelade för henne.»

Altringer ryckte bara på axlarna. »Det där är griller, förstår han. Det är kanske inte underligt, att han känner det så nu, strax efteråt, men i nästa vecka skickar jag honom utomlands, så går det över.»