hästen saktade farten, började Gudmund språka. Han ville ha reda på vad hon hette och var hon var hemma. När han hade fått höra, att hon hette Helga och var från ett skogstorp, som kallades Stormyra, började han känna sig orolig. »Har du alltid gått därhemma på torpet, eller har du varit borta och tjänat?» frågade han. Det sista året hade hon varit hemma, förut hade hon haft tjänst. »Hos vem då?» frågade Gudmund mycket hastigt. Han tyckte, att det dröjde länge, innan svaret kom. »I Västgården hos Per Mårtensson,» sade hon till sist och sänkte rösten, som om hon helst inte hade velat bli hörd. Men Gudmund hörde henne nog. »Jaså, då är det du, som — —, sade han, men fortsatte inte meningen. Han vände sig ifrån henne, satte sig rätt i kärran och sade inte mer ett ord till henne.
Gudmund gav hästen rapp på rapp, svor högt över det dåliga väglaget och tycktes vara vid rätt dåligt lynne. Flickan höll sig stilla en stund, men snart kände Gudmund hennes hand på sin arm. »Vad vill du?» frågade han utan att vända på huvudet. Jo, han skulle stanna, så att hon finge hoppa av. »Å, varför det?» sade Gudmund med försmädlig ton. »Åker du inte bra?» — »Jo tack, men jag tycker bättre om att gå.» Gudmund stred något litet med sig själv. Det var harmligt, att han just den dagen hade bjudit en sådan som Helga att åka. Men han tyckte också, att när han hade tagit henne upp i åkdonet, kunde han inte driva ner henne. »Håll stilla, Gudmund!» sade flickan
